Jag har haft barn nu i över 18 år.
Sitter ofta och funderar på vart jag skulle vara om mitt liv vore annorlunda.
Vad jag skulle gjort m.m.
Jag vill inte ändra någonting.
Även fast jag var bara 15 när jag fick sonen 1992 så ångrar jag inget.
Han och tjejerna är det bästa som hänt mig.
Vilken kille jag än träffar som kommer jag alltid sätta barnen först.

Självklart säger dom flesta...men så är det inte.
Det är alldeles för många föräldrar som är frånvarande i barnens liv.
Jag har varit både mamma och pappa till min son då hans pappa tyckte han var för "ung"..visst..han var ung han med...men äldre än mig.
Sen kan man ju prata mognadsmässigt med...och då var han som en 5åring.

Patrik har inte alltid mått bra...han har saknat sin pappa och undrat vart han har varit,har aldrig pratat skit om hans pappa inför honom.
Värst var det när han fick ett barn till...och Patrik fick reda på det av sin farmor...straxt innan han föddes...eller om han redan föts...samma när han skaffade sitt 3dje barn men den tjejen...då fick han inte heller reda på något.
Missförstå mig rätt.
Jag gillar mamman till hans andra 2 pojkar,var ju hon som tog hand om Patrik när han väl var där.
Men allt har varit strulit och Patrik har ibland gråtit.

Idag hoppas jag att han tycker att livet är ganska bra,han verkar trivas i skolan och hemma med.
Tjejernas pappa hade dom varannan vecka när vi bodde i Ljusdal.
Men idag bor han på lite "fel" sida av stan eftersom tjejerna ska vara i skolan kl 8 och dom ska åka kommunalt.
Så dom är där varannan helg....det funkar bra.

Nu ska jag ge mat till ödlorna....dom är enna matvrak

POKONIS på er