Det har varit en jobbig vecka....inte bara med jobb.
Jobbet rullar på...börjar komma in i det nu så det är bra.
Hemma....ja Melissa sover i sin nya säng i sitt nya rum och Anaztacias säng tar vi upp imorgon.
Tjejerna börjar bli stora nu.

Denna vecka har inte varit rolig för 5 öre.
Tidigare i veckan så ringde mamma....missade samtalet men så fort jag tog i telefonen och ringde upp så visste jag at hon skulle säga att någon gått bort.
Trodde det var farfar.
Men nej...det var mina kusiners mamma Hjördis som varit sjuk ganska länge.
Det som är skönt är att hon slipper lida...dock börjar ju ett annat lidande...för familj,nära anhöriga m.m.

Igår...fredag satt jag med tjejerna i soffan...Eric var och lämnade tillbaka släpe som vi lånat för att hämta hem Melissas säng med.
Mobilen ringer och det var min Love...(Monika)...kunde inte avgöra om hon skrattade eller grät.
Hon frågade om jag var hemma..vilket jag var.
Hon frågade om jag kunde komma för hon var hos sin mamma...som hon precis hittat...inte i livet.

Kastar mig ner för trappen in i sonens rum och iinnan jag ens pratat färdig så hade jag som tur va skor och jacka på mig innan jag smällde igen dörren och sprang till bilen.
Tackar gudarna för att det var nära dit...höll dock på att köra in i baken på en taxi som körde lite sakta.
Parkerade bilen och sprang....halt som fan så bambi på hal is.
Stupar utanför porten i en snödriva som jag fastnat i för jag skulle gena....bagateller,ville ju snabbt fram
I porten möter jag Love..

Gick in och tittade...där var hon...men papiljotter i håret och allt...såg så fridfull ut.
La en filt över henne och gick sen ut till Love igen....hon vänta i trappen...
Där väntade vi på hennes pappa och syster.

Att livet är så skört,man tänker ibland på...hur ska jag klara mig om bla bla bla....Men en vacker dag står vi alla där och då behöver man sina vänner som stöd.
För mig är det självklart att finnas där,vet att det är det för henne med...hon skulle gjort samma sak.
Hon har en till go barndomskompis med som jag prata med...och som tur är så jobbar jag mer eller mindre bara nätter denna v...och hon jobbar dag...så någon av oss kan alltid åka om det behövs.

Så...dom säger att en olycka kommer aldrig ensam...därför ringde jag min farfar idag...som är 90 år...och talade om för honom att han skulle bara våga lägga näsan i vädret....vissa behöver man inte säga det åt...som fanilj m.m.
Han sa att han minnsan inte tänkte göra det än...solen sken ju:)

Nej...ta vara på livet,det kan gå fort.

POKONIS på er alla



Jag och Love på hennes 30årsfest för 3 år sen